Visst är det fint när man hittar något man glömt man hade.
Och det nånting innehåller nått ännu vackrare, som man ännu mer glömt bort.
Och egentligen nog aldrig upptäckt.
Letade inspiration till mina trädgårdsfunderingar i gamla böcker och hittade en tjock bok som vi fick för några år sedan av min stora pojkes förra dagis. Alltså när vi slutade och skulle flytta till vårt hus.
I boken hade en av fröknarna skrivit följande:
Vi är alla, alla de andra, fast vi inte vet om det.
Och din vän går i dig, fast du inte ser hans spår.
"Gemenskap" av Sandro Key Åberg
Tyckte den var vacker!
En otippad och oväntad gåva, så här en vanlig lördag i maj.
Underbart när det händer.
Kram till er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar