Tänk, det är snart november och jag skördar fortfarande hallon i trädgården.
Jag försöker fånga det lilla som är kvar av kvällen.
Göra den till min.
Något eller någon, påminde mig innan idag om en känsla jag nästan glömt bort.
Den jag en gång känt och den jag gör allt för att glömma.
Allt för att fånga.
Jag skulle kunna beskriva känslan, måla den i de vackraste av ord.
De finaste jag kan.
Men..
Minns ni denna? Och inlägget om hur den berör mig?
Precis så.
Men man kan också sammanfatta känslan i detta.
Möjligheter.
Vi får dom alla, antagligen oftare än vi ser och tror.
Men vissa är mer klarvakna och alerta.
Vissa går inte miste om en enda.
Medans andra kisar och väljer att låta dom passera.
Jag träffar den klokaste av kvinnor.
Som hjälper mig.
Att öppna ögonen och att se.
Se det jag låtit passera.
Och hon lär mig att be.
Be om det jag vill ha och behöver.
Hon lär mig om tacksamhet och villkorslöshet.
Om vänlighet och ödmjukhet.
Så enkelt är det.
Eller precis så svårt.
Men jag har blivit bättre.
Jag ska bara våga tro, fullt ut.
Möjligheterna kommer ju, fler nu än då.
Jag ser dom allt som oftast.
Nu ska jag bara lära mig att fånga dom.
Och vägen ligger ju där.
Jag ska bara samla mod, och våga ta första steget.
Men det kommer.
Dagar som denna, när den där känslan gör sig påmind.
Då vet jag.
Då känner jag.
Snart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar