Om det underbara att vara här

Jag andas kärlek idag.
Och ödmjukhet.
Jag känner tacksamhet över vart livet fört mig.
Hit. Mitt i en kris.
Det är här jag växer och det är här, i detta, jag kommer hitta hem.
Jag omhuldas av en ny värld, ett nytt tänk och hela mitt väsen vill dit.
Nya klokheter slår mig hela tiden och jag vill skriva ner dom allihop.
För att inte glömma.
För att kunna plocka fram dom när de behövs.
Jag tänker och blir ibland rädd för att jag grubblar sönder livet.
Och glömmer leva det.
Min inre lista över livet blir längre och tydligare, men inte mycket försvinner från den där listan.
Inte mycket prickas av.
Förstår ni?
Vi grubblar och analyserar och väntar.
Väntar på framtiden och tänker att den kommer innehålla allt det där vi vill ha.
Bara så där.
Vem lurar vi?
Framtiden är nu. Nu, precis i denna stunden och är allt vi har.
Vi räds de stora förändringar som vi inte orkar genomföra, och glömmer då de små justeringar som vi däremot orkar, om vi bara sett dom.
De små justeringar som kan ge kraft och energi till att faktiskt förverkliga de stora.
Det är dags nu.
Jag känner stolthet över de framsteg jag gör. Över styrkan jag hittar inom mig.
Över hoppet som växer inom mig likt våren utanför mitt fönster.
Det blir bra. Det känns så i hjärtat.
Att följa sin instinkt och sitt hjärta och inte låta alla beslut gå varvet upp via hjärnan, där invanda mönster och beteende säger stopp.
Så kan du inte göra.
Det kan jag visst.
Det är nya tider nu nämligen.
Hjärtats tid är här.
Min tid.

 

Till dig

Du är med mig hela tiden.
I ringen på mitt finger.
I hjärtat som slår i min kropp.
I tankar och beslut jag tar.

Idag promenerar jag bort till platsen där du vilar pappa.
Jag tar med mig den vackraste blomman och sitter en stund på bänken.
Hos dig.
Andas in vårluften och känner tacksamhet över livet.
Hur jävligt det än må vara ibland.

Är du där när jag kommer?

Håll min hand och viska att allt kommer bli bra.
Snälla.

Jag behöver få höra det nu.
När jag balanserar på en skör tråd mellan hopp och förtvivlan,
längtar jag efter ditt skratt och dina lugnande ord.

De finns ju nånstans där, inom mig.
Viska dom i vinden till mig.
Jag väntar. Vid bänken.
Vi ses där snart pappa.

Dessa rader är dina pappa.
Lars Gunnar Wilhelm.
Idag är det sex år sedan du lämnade oss.

Vi som blev kvar, vi går vidare.
Steg för steg.
För det är så livet funkar.
Katastrofer och hemskheter händer och tillhör livet.
Vi bär dom inom oss som en del av vårt bagage.
Vår historia.
Vi utvecklas med och i den historien.
Vi slåss våra strider, gråter våra sorger, och skriker vår ilska.
Men vi går framåt. Vidare.
På vägen.

För på livets krokiga stig slår plötsligt knoppar ut igen.
Rötter växer sig starka och nya blommor slår ut.
Till slut.
Allt börjar om och ny historia skapas.
Hela tiden.
Nytt bagage och ny historia.
Livet överraskar.
Om man bara har tillit till det och känner tacksamhet för det man har.

Idag sitter jag en stund hos dig pappa.
Lyssnar in tystnaden och viskar ett dovt
Jag saknar dig.

Sen går jag stark därifrån, med solen i ögonen och hoppet i hjärtat.

Lycka är att vara sig själv och ingen annan

Idag vill jag mest bara säga hej.
Och göra en high five till er alla, var och en.
För att ni är så bra. För att vi alla är så bra.

Jag går just nu och provar på det där med KBT, och slås av hur logiskt det ändå är.
Man behöver bara någon som plockar fram det logiska och tydliga,
det göms så lätt och snabbt bakom andra synsätt.

Hon frågade mig om jag brukade känna mig värdelös.
Ja, jo, sa jag. Ibland.
Jaha, men har du några bevis för att du är värdelös?
Ehh......njae....alltså, hur menar du?
Jo men kan du plocka fram bevisen för att du är värdelös?
Alltså, nej, det kan jag väl inte.

Istället vänder hon på det och frågar, finns det några bevis mot att du är värdelös?
Och då kommer vi till det där jobbiga. Att hylla sig själv, plocka fram allt man är bra på.
Men faktiskt, egentligen.
Den listan är ju rätt mycket längre. Om vi tänker efter och är ärliga mot oss själva.
Men det tar emot ändå och hon får hjälpa mig på traven.
Hon rabblar upp massa egenskaper, prestationer och frågar om det är några som överensstämmer med mig.
Mmm, jo men så är det nog, det kan nog passa på mig, får jag fram.

Likadant är det med rädslor, ångest, nervositet.
Finns det några bevis på att det du är rädd för, faktiskt kommer inträffa?
Oftast inte.

Jag går därifrån med en känsla av makt.
Makt över mina tankar och makt över att styra mina rädslor.
Oftast är dom ju ändå helt obefängda. Utan logik.
Djupa andetag och en övertygelse om att det är bara en tanke.
Och tankar kan ändras.
Om jag bara bestämmer mig för det.

Hemma njuter jag av tystnaden och lugnet.
Av ljuset som strålar in i huset.
Av färgerna som omger mig och insikterna som kommer till mig.
Det här är något större än "bara" utmattning, stress eller vad man vill kalla det.

Det är en möjlighet, och en skyldighet, att genomföra förändringar på alla plan i mitt liv.
Jag har fått privilegiet att ta en paus, syna mig själv och mina vanor. Och upptäcka att många av dom är rätt destruktiva.
Inte minst mina tankar.
Jag gör en mindmap över hur jag vill leva och går igenom varje punkt för sig.
Var ska jag börja för att uppnå detta?
Vissa steg är nu tagna, andra är svårare och mer utmanande.

Men bilden är där. Visionen. Målet.

Jag gör påskfint hemma och tänker att vårt hem är som gjort för påsken.
Färgerna som leker med varandra och påsken gör det liksom bara ännu bättre.
Jag målar min minsta pojkes kinder med mitt rödaste läppstift och mitt hjärta värms av lycka och vemod, sista påskfesten på dagis, kanske sista påsken han går med på att ta på sig röd-orangerandiga långkalsonger och en knallgul, alldeles för liten, tröja. Med läppstift och kajalpenna, på kinderna.
Men han gör det nu, och det är allt som räknas.
Här och nu.

Jag vet inte riktigt om resan bär ända fram.
Och jag vet inte alls vart den kommer sluta.
Men jag klappar mig själv på axeln över de steg jag börjar så smått ta, och hoppas de ska ge inpiration och energi till att ta ytterligare steg.
De där stora stegen. Som tillsammans med de små, kommer göra hela skillnaden.

Om det skrivna ordet och den där tiden

Det kom ett brev till mig, för någon vecka sedan.

Ett handskrivet, fint kuvert.
Med tjockt innehåll.
Det var vackert, oväntat och varmt.
Och berörde mig så.

Har ni tänkt på det?
Att vi aldrig skickar handskrivna brev till varandra längre.
Denna nutidens stress stress stress. Hinner inte. Orkar inte. Jobbigt.

Hur kommer det sig att vi prioriterar bort något som betyder så mycket för den som får det?
När hände det?
Och varför?
Brevvänner, som var en så naturlig del av ens uppväxt.
Dom bara försvann.
Nu är det ett snabbt sms, ett inlägg på fb kanske, eller möjligen ett mail.
Vi tar oss knappt tid att ringa varandra längre.

Att hinna med.
Det där lilla extra.
Det är vad min vår kommer handla om.
Att hinna med.
Mig själv och mitt liv.
En time-out helt enkelt.
För att hitta nya spår och nya visioner.

Avsändaren till brevet jag fick var en kär vän eller egentligen en kusin till mig.
Manusförfattare och skribent.
Han hade en vision för sitt 2013.
Att skriva och skicka iväg 52 brev till lika många olika mottagare.
Vilken vacker tanke, eller hur?
Han kommer också skriva brev här, sådana som inte går att skicka av någon anledning, för mottagaren kanske inte lever längre, eller brevet handlar om en händelse eller plats.
Gå in och läs dom vetja.
Kanske ni blir inspirerade.

I vår ska jag försöka skriva några sådana brev, inte ett i veckan, men dock.
Back to basic helt enkelt.
Skala av och tona ner och söka efter det innersta.
Jag ska ringa och ta mig tid att prata.
Jag ska försöka se de människor som kommer korsa min väg.
Som finns mig nära.
Och ta mig tid att känna efter vilka känslor som finns inom mig.
Tror det kan vara hög tid.
För oss alla.

Andas in. Andas ut.

Jag tar djupa andetag.
För att finna ro. För att dom behövs.
Lite extra idag.

Jag sminkar mig, för första gången på länge känns det som, och sätter håret i en lös knorr mitt på huvudet.
Jag säger hej till henne jag känner igen i spegeln.
Jag lyssnar på Wolf med First Aid Kit och visualiserar hur det kommer bli att sjunga den med mina Lilies.
Med sommarvinden och blomman i håret.
När benen bär mig. Lite längre fram.

Jag läser Mindfulness i vardagen och tänker att det blir fint att lära sig.
Jag försöker att inte spåra iväg i tankarna.
Tankarna som jag ändå inte hittar svaren på.

Jag skriver listor till mannen på saker jag behöver, men ännu inte kan fixa själv.
Dyra ansiktskrämer, en svart fotoram, färgburk, vårblommor.
Jag saknar böckerna jag just läst ut, dom tre som förfärar, förhäxar och förtrollar.
Och funderar på vem som ens skulle kunna vara i närheten av att förkroppsliga dessa karaktärer, på ett rättvist sätt.
På film alltså. En omöjlig uppgift.

Jag spånar på hemma-projekt.
Måla om, flytta om, sätta upp, ändra, fixa.
För det är sånt som reflekteras in i min själ.
Som gör den glad.
Och det är tankar som jag kan ta på, som jag kan verkställa.
Lättare.
Än de andra.

Jag känner mitt hjärta slå, hör det nästan ibland.
Dunkdunkdunk.
Ljudet påminner mig om livets skörhet.
Om vad som hänt och på var jag befinner mig.
Men mest om att jag måste vara snäll mot mig själv.

Lyssna inom dig, våga tro, våga hoppas. Du kan.

Idag tar jag djupa andetag och försöker tänka extra fina tankar om mig själv.

Håll min hand. Snälla.

Benen mina börjar skaka, först lite, sen mer och mer.
Jag försöker slappna av, få dom att sluta.
Det snurrar inne i mitt huvud, jag mår illa.
Kommer jag svimma?
Det känns så.
Jag är alldeles kallsvettig.
Skakar.
Jag vill ta mig ut ur min egen kropp.
Vill inte vara med om detta.
Vad är det som händer?
Sluta, snälla.

Jag måste få hålla någons hand.
Nu.
Jag viskar till damen bredvid mig, en tandsköterska.
Eftersom detta händer när jag är med mina barn hos tandläkaren.
Jag viskar, knappt hörbart.

Kom.

Jag försöker få ut min hand under filten, men det går inte.
Kraften finns inte där.
Jag kan inte röra mig. Orkar inte.
Damen hör inte, ser inte.
Eller så väljer hon att inte höra.
Kanske hon känner sig besvärad.
Jag inser att hon inte kommer ta min hand.
Jag är ensam.
Jag är rädd.
Livrädd.

Jag måste hålla någons hand.
Men det finns ingen där som kan.
Hjärtat dunkar så snabbt och högt.
Det syns utanpå mina kläder.
Dunkdunkdunkdunk.
Det flimrar framför mina ögon.

Snälla.
Håll min hand.
Jag är så rädd.

Jag tänker för ett kort ögonblick på mina barn.
Mina älskade små.
Jag lämnar dom nu.
Hej då...NEJ...paniken växer.
Jag kommer inte få se dom växa upp.
Tårarna rinner ner för mina kinder.
Hjälp mig.

Snälla, håll min hand.
Jag är så rädd.

Jag hör deras röster på avstånd.
De trygga, glada, lugnande.
Så som dom säkert lärt sig att man ska vara.
Det hjälper. Sakta kommer jag tillbaka.
Jag läggs på båren och dom pratar lugnt med mig.
Dom håller min hand.

För tredje gången inom loppet av några månader, befinner jag mig nu i en ambulans.
Men denna gången är det jag som ligger där.

Livet sa stopp.
När jag själv inte hade förmågan att säga det.
När jag själv inte kunde hitta vägen till förändring.
När jag allt för länge fortsatt i samma takt och mönster.
Fast jag ville annat.
Behövde annat.

Nu befinner jag mig tryggt nerbäddad i vita sängkläder av linne.
Hemma.
Min man kramar mig hårt och länge.
Han håller min hand.
Viskar att allt kommer bli bra.

Det är nu det börjar.
Börjar om.
Sakta.
Ett steg i taget.
En dag i taget.

Det selektiva minnet

Ni vet när man tänker tillbaka på saker och bara minns det fina?

När ens mamma vidhåller att hon absolut inte minns några bråk från tiden då vi var små.
Eller man tänker tillbaka på en händelse eller period med längtan i minnet.
För den var så vacker.
Skit samma att den också var plågsam eller jobbig.
Det minns man inte.
Det har man liksom sorterat bort.
Det gäller väl att spara godbitarna, det man vill ta med sig och spara i hjärtat.

När jag tittar på bilderna från vår semester, som alla är tagna typ de tre sista dagarna,
när semesterkänslan på nått sätt äntligen, till slut, infann sig.
Då ser det ut som en underbar semester.
Där syns inga spår av oro, tårar, rädsla eller sjukhus.
Möjligtvis i mina trötta ögon.

Men mest ser det ut som den semestern, som jag längtade efter.
Och som jag så innerligt behövde.
När jag tittar på bilderna ser jag allt det där.
Lugnet, värmen, skratten, harmonin och glädjen.
Även om det är för nära inpå för att jag ska kunna lura mig själv att tro att det verkligen var så. Eller bara så.

Men vem vet, om några år kanske det går.
Om några år kanske det är just så jag kommer minnas och se tillbaka på den.

Man kan ju på ett sätt hoppas.
Även om smärtan kan få skymtas, som en påminnelse om hur stor kärleken kan vara.
Men längre fram, långt fram, vill jag tänka tillbaka på Thailand och våra veckor och minnas detta: