Det viktigaste finns i hjärtat

Försöker göra saker som får mig att må bra. Saker som helar.
Jag målar nytt skåp och gammal vägg, lyssnar på musik, omger mig med blommor, sjunger och kramar de som finns mig nära.

Men det är svårt, när mörkret faller och känslan gör sig påmind.
Känslan av utsatthet och obehag.

Vi hade inbrott i vårt hus medans vi var på semester.
Den där semestern där min minsta skatt låg på sjukhus och jag bad böner i det oändliga.
Den där semestern där min tro fick sig en ordentlig törn.
Tron på att allt har en mening och att goda saker kommer till dom som just, tror.
Den har rubbats. Rejält.

Men alla fall, vägen tillbaka till lugnet, glädjen och tryggheten är lite snårig kvällar som dessa.
När vinden viner, regnet slår mot rutorna, och mörkret är mer påtagligt än vanligt och jag är själv hemma med mina små.

Men jag vet samtidigt, att just för mina små, måste jag slå undan destruktiva tankar och rädslor.
Just för mina små, måste jag tro på den där tron.

Varför allt detta hände, vet jag inte.
Men som med allting väljer jag själv hur jag ska hantera det.
Jag försöker hitta styrkan inom mig som detta gett, styrkan att slå tillbaka och inte nöja mig med att vara rädd.
Vända det till något som kan bli en start, en start för ett aktivt val att börja prioritera det som är viktigast i mitt liv.
Det är slut på bortkastade dagar och bortkastad tid.
Det är slut på behaga-andra-livet.
Jag känner tydligare nu, vad jag vill göra och hur jag vill leva.

Det räcker att jag tittar in i mina barns ögon, så vet jag.
Där finns allt.
Det är vad som räknas och vad som betyder något.
Helt enkelt.

Det kan ingen simpel tjuv ta ifrån mig.

Bangkok Hospital. Phuket.

Här ligger min älskade, vackra skatt.
Min minsta.
Han med solen och godheten inom sig.
Vad hände?
Så här skulle det inte bli.
Sanden, sommarvärmen och lyckan över att vara här, hann knappt infinna sig, förrän den istället för att berika mig, bedrövar mig, plågar mig.

Jag läser ett av mina senaste inlägg och tänker.
Hur allt kan vända och bli precis tvärtom.
Att det finns ingen mening med att planera, livet gör som det själv vill och har en egen väg.
Just nu är den vägen en av de tuffaste jag vandrat på.
Meningen med den är svår att se.
När förtvivlan, utmattning och hopplösheten tar över hela ens inre.
Hur orkar man?

Men när jag känner hans lilla hand om min arm.
När jag ser in i hans ögon och dom talar om att jag är hela hans värld och vad han förlitar sig på.
Den viktigaste.

Då vet jag.
Då orkar jag. Jag bara måste.

Att våga, hoppas och tro.
På mirakel och att det goda måste vinna.
Det bara måste.
Jag vägrar acceptera annat.
Jag vägrar tro annat.

För om man slutar tro, vad finns då kvar?

Saknad

Mellan middagsdisk och tvätt ögnar jag igenom bilder på fb, som en släkting lagt ut.

Och plötsligt, skymtar jag.
Halvt avklippt med bara kinden, örat, håret och ena axeln synligt, sitter han där.

Min pappa.
Och jag var inte beredd.

Saknaden, den högg till.
Jag sätter mig ner och genom mina tårar ser jag honom framför mig.
Jag hör hans röst.

Vackra. Underbara. Glada. Sorglösa.
Du.
Jag saknar dig, saknar dig, saknar dig.

Om du bara visste hur mycket.

Wiihiii nu kör vi!!!!

Den bästa känslan dök på mig idag.
Ledighetskänslan.

Stunden på jobbet när man tar på sig jackan, stänger dörren bakom sig, och man vet.
Att man ska vara.
Ledig.

Ni vet.
Lägga sig när man vill, dricka kaffe och äta choklad när man annars går och lägger sig.
Skjuta upp saker för man vet att man kan göra dom imorgon.
Börja titta på en film långt efter att solen gått ner och pyjamasen kommit på.

Känslan av att gå på moln.
Halleluja!

Nittondagarsledighetmedsolbadsommarochsandmellantårna.
Och varenda sekund ska njutas.

Utmaningen för mig detta året blir att försöka behålla alla fall en bråkdel av den där känslan,
även i vardagen.

Vill ni veta en liten hemlis?
Jag står på kanten och balanserar, Nu är det liksom dags ,Jeppjo, så är det och därmed var det sagt.

Förnya mig.
Förbättra mig.
Förverkliga mig.

Hoho, hallå! Nån som ser mig? Nån som vill ha mig?

Nu är det slut på zombie-jaget och skjuta upp-jaget.
Nu tar vi de stora kliven.

Livet väntar inte, nämligen.

P.S. Hade jag kunnat skriva detta inlägget i neonfärger hade jag gjort det.
Och hade jag kunnat få in alla roliga smileysar och symboler från mobilen, hade jag gjort det.
För att liksom understryka att jag är hejdundrandesgladhoppfullförväntansfullochbarasådärjättenöjdsommankanvara.
Så det inte går er förbi.

Dubbelspeed dagar och vårlängtanskänslor

Vi myser helg och tiden går allt för fort.
Vi sover bort halva förmiddagen och det är då man märker att ens barn blivit större.
När man får sova.

December kom och gick ungefär lika snabbt, som den alltid gör.
Och julhelgens dagar känns ungefär som om varannan timme hoppas över.
Allt det där som man tänkte man skulle ta reda på och som skulle kluras ut, det som skulle styras upp och bestämmas.
Det snurrar fortfarande runt på samma sätt som det gjort allt för länge, redan.

Jag säger tack i mitt innersta för semestern som ligger framför oss, för det extra andrummet som väntar.
Kanske jag hittar mina svar då. Och där.
Jag skriver listor, så smått, och hoppas komma till punkten där jag faktiskt också kan börja stryka på listan.

Barnen bråkar och tjafsar och skriver sedan små kärleksbrev till mig, som förlåt.
Jag och min stora åker iväg och shoppar och plötsligt då, blir han så väldigt stor, när det bara är han och jag.
Jag myser och svämmar över av stolthet, där jag går, hand i hand med han som kom för åtta år sedan och lärde mig att kärleken är oändlig.
Och sårbar.

Julstjärnan plockas ner tidigare i år, granen likaså, och jag säger tack för att ännu en jul kom.
Vi plockar fram solhattar och badkläder istället och försvinner ner i taxfree katalog och resetidningar.
Januari kommer resas bort och sen är det i princip februari och då, då är det ju nästan vår....intalar jag mig.
Skynda dig vårsol och vårkänslor, vårblommor och ljusa kvällar.
Jag längtar efter dig!

Skynda dig att kom men hejsanhoppsan jag njuter av här och nu också

Dofterna omger mig, kaffe, lussebulle och hyacint.
Ljusslingan med de små husen lyser upp lite lagom.
Framför mig står tavlan, "Do more of what makes you happy".
Spot on.
Denna spelas i bakgrunden Soon After Christmas och jag hoppas ingen märker att jag satt den på repeat.

Jag sitter vid skrivbordet som har en speciell plats i mitt hjärta.
Det som var min mammas när hon var liten och som sedan blev mitt.
Det har vandrat runt i familjen och senast uppe hos min stora pojke.
Nu är det åter mitt, ett tag.
Här satt jag imorse och skrev första utkastet till drömmen.

Det är en sådan dag idag, då den tar tag i mig och sveper sin vilja och tro över mig.
Drömmen alltså.

Jag dricker kaffe och äter chokladbullar.
Jag funderar på julklappar, på nya glasögon och på vem jag vill vara. På våra julkonserter vi haft och på vilken lycka dom skänkt mig. På tapeten jag vill byta ut i vardagsrummet och på mönster som måste brytas. På loppisar jag vill besöka men aldrig hinner, och på olika vägar att gå.
På sorgliga öden som jag vill undvika och på varför det blev så.
För dom.
Jag tänker på saker som måste sägas och beteende som borde ändras. På nya vanor jag vill skapa och på nytt jag vill prova. På julstök, julbak och julgran.
På tacksamhet och på serier jag velat följa. På bloggen och på instragram och på stressen att finnas och följas. På att man borde av-iphone-sig men sen på värme och vänner de givit mig.
På rim som ska skrivas och sen åter igen på julklappar som måste köpas.

Men mest av allt tänker jag på hur stark känslan blivit.
Och på att tiden kan vara kommen.
Att säga hejdå till pressveck och kavaj och till det som varit.
Och att säga hej och välkommen till blomman i håret och ostruket på kroppen.
Välkommen du okända.
Förgyll min värld.

Också tänker jag att jag är lite som ett barn inför julafton när jag blickar framåt.
Hoppfull, otålig och förväntansfull.
2013 kommer bli en fantastiskt år.
Bara för att det måste bli så.
Och bara för att jag förtjänar det .

Så det så.

Det blir så tomt. Ibland.

Något fattas mig och jag somnar med värk i hjärtat.
Jag saknar honom.
Min stora, känsliga, kloka och vackra pojke.
Han sover över hos en kompis, inget konstigt.
Egentligen.

Men när jag inte får klappa hans mjuka kind, eller höra hans röst.
När jag inte får se hans leende eller höra hans skratt.
Då saknar jag.
Honom.

Då längtar jag.

Speciellt när jag ska somna.
Och jag vet att han med all säkerhet inte kommer intassandes i natt.
Inte kommer lägga sig nära och hålla om min arm.
Då känns det tomt.
Har inte riktigt vant mig vid att han växer.
Inte vant mig vid att han väljer andra sovplatser, då och då.

Han fyller åtta år på fredag.
Och mitt hjärta sväller över av stolthet, lycka och tacksamhet.

För att jag får lov att kalla honom min.