Ibland gör den sig påmind. Känslan.

Jag dricker te och äter en stor skål med nyplockade hösthallon.
Tänk, det är snart november och jag skördar fortfarande hallon i trädgården.
Jag försöker fånga det lilla som är kvar av kvällen.
Göra den till min.

Något eller någon, påminde mig innan idag om en känsla jag nästan glömt bort.
Den jag en gång känt och den jag gör allt för att glömma.
Allt för att fånga.

Jag skulle kunna beskriva känslan, måla den i de vackraste av ord.
De finaste jag kan.
Men..
Minns ni denna? Och inlägget om hur den berör mig?
Precis så.

Men man kan också sammanfatta känslan i detta.
Möjligheter.

Vi får dom alla, antagligen oftare än vi ser och tror.
Men vissa är mer klarvakna och alerta.
Vissa går inte miste om en enda.
Medans andra kisar och väljer att låta dom passera.

Jag träffar den klokaste av kvinnor.
Som hjälper mig.
Att öppna ögonen och att se.
Se det jag låtit passera.
Och hon lär mig att be.
Be om det jag vill ha och behöver.
Hon lär mig om tacksamhet och villkorslöshet.
Om vänlighet och ödmjukhet.

Så enkelt är det.
Eller precis så svårt.
Men jag har blivit bättre.
Jag ska bara våga tro, fullt ut.

Möjligheterna kommer ju, fler nu än då.
Jag ser dom allt som oftast.
Nu ska jag bara lära mig att fånga dom.
Och vägen ligger ju där.
Jag ska bara samla mod, och våga ta första steget.

Men det kommer.
Dagar som denna, när den där känslan gör sig påmind.
Då vet jag.
Då känner jag.

Snart.

En dag som omfamnar mig

Jag vaknar upp till ljudet av min minsta pojkes röst.
Jag ligger i hans säng och han ligger i min.
Det  blir så ibland, under dessa småbarnsår.

Jag ligger kvar en stund och funderar på om det finns något finare att vakna upp till.
Barnens röster.
Och de där orden och tankarna som växlas innan man riktigt vaknat, och innan man går upp.
Ljudet av en liten röst från en liten kropp.
Men med så många kloka tankar.
Dom stunderna.
Då värmen håller sig kvar och man har hela dagen framför sig.
De gör mig lugn och fyller mina lungor med kärleksfylld luft.

Vi väntar fortfarande på svar från hans hjärnröntgen, men idag ska vi försöka skjuta de tankarna åt sidan.
Det blir loppisrunda för mamman och skridskor/simning för pappan och dom små.
Storebror har sovit över hos en kompis och ska få extra många kramar när han kommer hem.

Det blir chokladbullar och godis, mysbyxor och film.
Tofsen på sned och dagen lite som vi vill.
En cykelrunda i solen för att plocka nått fint att sätta på bordet.
Och sen gå och lägga sig till doften av nytvättade sänglakan.

Det blir en lördag att spara i hjärtat, och plocka fram små doser av under nästa hektiska vecka.
När jag är mitt uppe i den, kommer det känns lugnande att veta,
att det snart kommer en ny.

Lördag alltså.

Livets skörhet lyser extra idag

Jag vaknar med ödmjukheten inom mig.
Över livet. Det lilla och det stora.
Idag känns det lite skört.
Försöker tänka glada tankar och letar efter lugnet inom mig.

Idag ska han sövas och röntga hjärnan.
Han med alla gosedjuren.
Mamman är så nervös, över vad den ska visa.
Över att han inte ska vakna upp igen.
Allt sånt där. Överdrivet.
Men sånt som man kan tänka, som mamma.

Han vet ingenting, mer än att vi ska dit och att han ska få en motorcykel när han vaknar.
En grön racing motorcykel, har han önskat.
Så klart kommer han få en.

Jag skulle ge dig allting du pekar på.....

Han vill ha rött nagellack och målar själv, när jag inte ser.
Det blir sådär bra, med mina vuxna ögon.
Det blir jättebra, med hans oförstörda ögon.
Han vill ha med sin nalle, den han fick när han åkte ambulans.

Det kommer över mig, så himla stort det är, att vara förälder.
Det är en svindlande känsla.
Jag ber en stilla bön inom mig att allt kommer bli bra.
Både idag och med livet, i stort.

Kan någon svara? Hallå?

Okej, så här undrar jag.

Om man känner något så starkt, att man nästan kan smaka det, lukta det och se det framför sig.
I sitt innersta.

Och om det spelas upp, om och om igen.
Inne i huvudet.
Olika scener men ändå samma.
Om ni fattar.

Och om det känns i hjärtat.
Fast att man inte har en aning om hur resan dit ser ut eller när den börjar, eller om den kanske redan har börjat.

Men om allt detta ändå pågår, inom en.
Typ hela tiden.

Kommer det hända då?

Den vackraste stjärnan

Jag hade en vän.
En sådan där som man aldrig hittar igen.

Vi möttes på en efterfest, på den tiden då man gick på sådana.
Inte hade jag kunnat ana, vid det mötet, att vår vänskap skulle förändra mig och än idag värma mig.

Hon var väldigt olik och annorlunda.
Oss andra.
Det bodde en gammal och vis själ i hennes kropp.
En själ från en annan tid.
Och för en annan tid.
Kanske.

Hon var sju år äldre än mig och blev min syster, vägledare och bästa vän.
Det var en sorts förälskelse.

På vissa sätt öppnade hon upp ögonen och världen för mig.
Jag var 18 år när vi träffades, och visste inte mycket.
Om något.

Hon älskade London och fick mig att göra detsamma.
Hon åkte dit då och då, ensam.
Vilket jag beundrade och tyckte var så starkt.
Att åka ensam.

Hon älskade loppisar och vintage och var nog den som introducerade mig till den världen.
Hon levde efter en gammal novis att ordentliga eller fina flickor/damer inte visade axlarna.
Hon sa det ibland, men med glimten i ögat.
Och jag tyckte det var lite tokigt.

Hon älskade musik och dikter.
Och handskrivna brev.
Hon var poet och konstnär innerst inne.

Hon var tokförälskad i Phil Collins, inte musiken då bara, utan i hur han såg ut.
Vi skrattade ofta åt det.
Phil Collins.

Vi kunde sitta tyst lååånga stunder i hennes lägenhet, och bara lyssna på musik.
Och båda bli helt exalterade över nån liten ton eller sångfras, och spela den, om och om igen.

Vi spelade in blandband till varandra.

Hon skickade ofta handskrivna vykort till mig.
Och kom med små presenter, med små visdomsord fastklistrade.
Och små tokroliga serieutklipp.
Kanske jag visar er några nångång.
Dom får mig fortfarande att skratta.
Rakt ut.

Vi skrattade ofta rakt ut nämligen.
Om vår kärlekslängtan och våra span för stunden.
Våra stackars offer för vår enorma trånan.

Hon klädde om möbler och tog sig an soffan i min allra första lägenhet.
Den ovanför pizzarestaurangen.
Vi plastade in en av de roliga serierna och gömde inne i soffan med våra namn på baksidan.
Som en rolig överraskning för nästa ägare.
Om den fick någon.
Minns inte vad som hände med den där soffan.

Hon var gladare än de flesta.
Självständigare än någon annan jag mött.
Starkare och envisare.
Det fanns ingen som hon.

Men ibland räcker det inte.
Ibland spelar det ingen roll.

Den 2 januari 1999 lämnade hon mig.
Med tonvis av saknad, dåligt samvete, undran och tomhet.
Min Åsa.
Idag, av någon anledning, kom saknaden över mig.
Oväntad och enorm.
Min komihåg låda fick dras fram och jag fick vältra mig, i dig, för en stund.
Det var länge sedan.
Allt för länge.

Jag fylls av tacksamhet och lycka.
Att du finns inom mig och ovan mig.
Jag önskar att du kunde se mig nu.
Tror du hade varit stolt.

Men kanske du gör det?
Ser du mig? Vakar du över mig?
Jag tittar lite extra efter dig ikväll, min innerligt vackra vän.

Bland stjärnorna.

När livet skakar om oss

Egentligen borde det vara enkelt.
Men är ändå det svåraste som finns.
Det där med tacksamhet.

Över det lilla, det stora, det som känns och det som inte känns.

Men så plötsligt kommer det.
En påminnelse.
Som ett slag i magen.

Jag vet att du sover, känner värmen från din hud
Bara lukten gör mig svag, men jag vågar inte väcka dig nu
Jag skulle ge dig, allting du pekar på
Men bara när du inte hör, vågar jag säga så.


Du mitt lilla busfrö, som sover med alla dina fem gosedjur.
Noga omstoppade, pussade och kramade.
Omsorgsfullt och kärleksfullt, mot dom alltihop.
Du som ofta frågar din mamma om hon haft en bra dag på jobbet.
Och som kan gå och leta upp mig, bara för att få en puss och kram.
Du som bär hela solen inom dig.

I fredags kom ambulansen och hämtade dig.
Och din mamma var mer rädd än hon nånsin varit.
Livrädd.
Och tänkte tyst inom sig, att i resten av mitt liv, gör jag allt du vill.
Bara du stannar hos mig.

Jag skulle ge dig, allting du pekar på. Men bara när du inte hör, vågar jag säga så.

Epilepsi.
Ordet slog rakt emot mig och.... vänta, vad sa du?
Vad menar du?
Hur, var, när. Och varför?

Vi åkte hem samma kväll.
Med oss hem fick vi ett oändligt bagage.
Av ständig oro.
Som jag ännu inte riktigt vet hur jag ska kunna bära.

Mitt lilla busfrö.
Som bygger och klättrar.
Högt.
Och som lärt sig cykla denna sommaren, och cyklar.
Hela tiden.

Hur ska jag kunna släppa dig?

Livet rullar på utan att vi egentligen uppskattar det.
Men så kommer det något sånt här.
En påminnelse.
Ett uppvaknande.

Ta inget för givet.
Viskar någon högt där uppe.

Glöm inte bort tacksamheten.
Över det lilla, det stora, det som känns och det som inte känns.

Idag när jag kom hem, fick jag denna blomman av min minsta älskling.
Han med alla gosedjuren.

Och mitt hjärta svämmar över av kärlek.

Hur räcker man till?

Jag målar skåp.
Mintgrönt.
Och tapetserar, bruna fyrklöver.

Jag lyssnar på denna, om och om igen och myser så där lite alldeles extra.
Dom små stunder jag hittar och kan ta.

För oj vad det blev komplicerat och svårt att ha en pojke som går i 2:an.
Som har humör som en tonåring, en alldeles för liten tonåring.
Som vill vara cool och liten på samma gång.
Att vara snart åtta år och ena stunden gå med byxorna nerdragna över halva rumpan och i nästa stund vilja krypa upp och gosa i all evighet.
Är så klart inte så lätt.
När man inte vet vilket ben man ska stå på.

Och att vara en förtvivlad mamma som inte hänger med i svängarna.
Som inte riktigt vet hur hon ska räcka till.
Är inte heller så lätt.

Han har det jobbigt just nu. Med kompisar.
Och sig själv gissar jag.
Vi ligger i hans säng på kvällarna och jag säger till honom att inte ta nån skit.
Ni vet, det där som Grynet intalade en förr, när det begav sig.
Han skrattar lite varje gång jag säger det.
Ta ingen skit.
Han ber mig förklara vad jag menar.
Men jag tror han förstår.

Jag kommer på mig själv tänka samma tanke under dagarna.
Ta ingen skit.
Jag säger det till mig själv och tänker att det är egentligen en himla bra mening.
Bara så där. Säger den rätt mycket.

Det är pannkaksdags för mig och lillebror.
Torsdag.
Dagen som ger mig andrum.
Och ikväll ska jag sjunga.
Mina fina Lilies kommer hit och vi ska träna träna träna och fylla våra hjärtan med skratt och lycka.
Vi brukar göra det.
Nästa lördag ska vi uppträda.
Jag tror jag kommer vara mindre nervös denna gången.